Förlossningsskrik

Lärt runt på lite bloggar och hamnade på ämnet om man är en person som skriker vid barnafödande eller kämpar i det tysta. Innan Theodor föddes tänkte jag definitivt  inte att jag skulle låta särskilt mycket. Att skrika av smärta är inte riktig min grej. Ganska bra på att ta till mig råd som att "fokusera, andas, slappna av" osv. Meen när Theodor föddes lät det nog ganska mycket. Hade dock lustgasmasken som någon slags ljuddämpare hehe. Men det jag hade rätt i är att jag inte skrek av smärta, inte som jag minns det i alla fall. Det handlade ju om att ta i och få ut ungen. Och jag tog i och tog i och tog i, men inget hände tyckte jag. Frustrerande!  Jaja, han kom ju ut i alla fall!

Nu ska vi snart packa in oss i bilen och åka till Tenhult. Först blir det promenad och sen ska vi till Christophers pappa!