Min son är och ska förbli snäll

När jag gick i skolan, i lågstadiet, så hade vi utvecklingssamtal. Jag minns det som smidigt, jag var ett barn som skötte mig och var snäll. När jag fick frågan om vad jag tyckte sämst om i skolan (kanske ställdes frågan på annat vis, men whatever!!) så var det rasterna. Haha, lilla barnet tycker så mycket om att gå i skolan så rasterna är det sämsta, vad härligt!! Eller? Nä så var det inte. Rasterna var sämst för jag tyckte att det var obehagligt att vara ute. Ska säga att jag inte minns några detaljer eller så men jag minns att jag inte tyckte om det. Det var killarna som var obehagliga. En vanlig "lek" var att killarna skulle jaga tjejerna. Jag var då (som nu hehe) mindre än alla andra, blyg och försiktig(kanske inte lika mycket nu ;) ). Mina tjejkompisar var min räddning som jag kände kunde skydda mig. Nu är det inte så att jag var utsatt särskilt i någon större utsträckning men jag tycker det är illa nog att jag många raster var rädd när jag var ute? Och det var inget konstigt, så var det ju. Tjejerna skulle väl helst tycka att det var roligt att bli jagade. Jag minns det även som att jag tyckte att lärarna som var ute aldrig såg något och var ouppmärksamma.

Nu sitter jag här med mitt egna lilla barn, en son. Jag ska minsann göra allt jag kan i att lära honom hur man beter sig mot andra, både killar och tjejer. Han har en fördel av att vara pojke och det ska han minsann inte utnyttja på fel sätt, genom att till exempel jaga tjejer på rasterna. Jag läste det hääääär, mådde dåligt och vill börja fostra min pojke genast till en genomgod människa som aldrig skulle göra något liknande. Och skulle jag få reda på att han har gjort något elakt, då blir det ingen rolig mamma att ha och göra med efteråt!