förlossningen!

Nu har jag haffsat ihop lite om förlossnignen. Jag inser att jag inte minns såväl vad som hände eller i vilken ordning, men på ett ungefär!

fredag 8/2
Hela denna dagen är rätt jobbig för mig. Framåt kvällen har jag ganska många sammandragningar som strålar ut ordentligt i ryggen. Jag har ont lite överallt och det känns riktigt segt. Vid tolvtiden går jag till sängs men kan inte sova eftersom jag har många sammandragningar. De kommer ganska ofta så jag börjar klocka och det är ungefär tio minuter emellan. Men det blir inte mer än så och framåt tre på natten lyckas jag somna..

lördag 9/2
Jag vaknar upp och känner ingenting i princip. På ett sätt är jag lite besviken för jag vill ju att förlossningen ska komma igång. Men visst är det skönt att må lite bättre och inte ha lika ont. Jag tror att det ska bli värre framåt kvällen, men icke. Jag har en dag utan direkta smärtor och sover bra den natten!

söndag 10/2
Redan på förmiddagen känns det segt och jag vet att det kommer bli en trist dag. Jag har ont i ryggen och det känns allmänt tungt i kroppen. Jag är ute en sväng och agerar skjuts åt Jennie på dagen och den aktiviteten kändes tillräcklig för dagen. Det blir bara värre framåt kvällen och jag har väldigt ont i ryggen. Men denna kvällen har jag inte alls många sammandragningar så jag tror inte någon förlossning är aktuell. Jag går ivrigt och väntar på den där molande, mensvärksliknande smärtan i magen, men den finns inte alls. Jag fasar som vanligt inför natten eftersom det är hemskt att bara ha ont, vara jättetrött men absolut inte kunna sova. Det blir dags att lägga sig och jag gör det så bra jag kan med kuddar. Ryggvärken är inte rolig så jag går upp och tar två alvedon, det kan ju inte skada i alla fall tänker jag. Jag lägger mig suckandes i sängen och Christopher somnar som vanligt fort.

Ca 00.30 (måndag 11/2)
Jag hör ett litet knäpp och plötsligt börjar vattnet rinna! Jag väcker direkt Christopher och säger att jag tror att vattnet har gått. Och hej och hå, vattnet har gått och det fortsätter så. Jag ligger ju ner i sängen och det bara rinner vatten överallt. Långt upp på ryggen är jag blöt och det känns som det aldrig tar slut. Jag tar mig till duschen och Christopher undrar om vi ska åka upp till förlossnigen nu. Jag reagerar ungefär "ja ta det lugnt, så bråttom är det inte". Hah, nene ta det lugnt bara....

Jag ringer i alla fall förlossningen direkt efter att jag tagit mig ut från duschen och hon säger att vi ska komma upp för att kolla i och med att jag tror vattnet har gått. Jag säger till Christopher vad han ska ta fram och packa ner i väskan och sådär och sen ringer han en taxi. Den kommer fort och chauffören babblar på och har det sviinvarmt i bilen, hemskt!

01.20
Vi kommer in till förlossningen och får komma in i ett rum där de ska koppla upp mig till ctg och kolla blodtryck. Hittills är jag ganska oberörd och tar det lugnt. Jag blir uppkopplad och de säger att vi ska titta på skärmen och vänta på att det kommer ett kryss och sen en bock. Sedan lämnar de rummet och då börjar mitt tillstånd ändra sig en aning. Jag får ganska starka sammandragningar/värkar som jag inte känner igen sen tidigare. Den där jäkla bocken vi väntar på kommer ju aldrig och jag vill verkligen inte ligga kvar där. Jag känner nog på mig att det börjar hända något för jag vill bara komma till förlossningsrummet och komma tillrätta. Bocken dyker äntligen upp och barnmorskan kommer tillbaka. Det är även en barnmorskestudent med och jag kommer nu inte riktigt ihåg vem som gör vad alltid. Men de kommer hursomhelst och konstaterar att här händer det något. Barnmorskan gör en snabb undersökning och jag är 6cm öppen!

ca 02.10
Äntligen får vi komma in till förlossningsrummet och lustgasen fixas omgående. Mitt minne är lite svagt här men jag tror jag byter om till en såndär snygg sjukhusskjorta och lägger mig på sängen. Det känns ungefär som att jag lägger mig där, tar lustgasen och sen börjar värkarna. Allt händer ganska snabbt och intensivt och jag börjar fort känna att det trycker på neråt i samband med värkarna. "Var är dom någonstans??" säger jag till Christopher. Jag tycker att barnmorskan och sådär borde vara hos oss nu, det händer ju något. Som barnmorskan konstaterar dagen efter så glömde de ge oss en klocka så vi kunde inte ringa. Vi kunde ju öppnat dörren men ja, så bråttom var det väl inte.

Barnmorskan, studenten och undersköterskan kommer tillslut i alla fall och märker att det händer något. Barnmorskan undersöker mig och konstaterar att jag nästan är fullt öppen. Jag känner ju att det trycker på vid värkarna men jag ska inte krysta än eftersom jag inte är helt öppen. Nu blir allt en ganska stor dimma men värkarna kommer i alla fall ganska snart väldigt intensivt. Jag har ungefär åtta värkar under tio minuter och detta blir alldeles för jobbigt för både mig och Theodor. Jag får nu bricanyl som ska lugna ner det hela lite och det fungerar. Nu blir det bara till att krysta, vila, krysta, vila. Christopher står brevid och hjälper mig med lustgasen. För att få lite hjälp av tynglagen byter jag ställning och står på knä och hänger över sängkanten ett tag. Efter en stund blir jag för trött på att stå så dock så jag vänder mig om igen och ligger på rygg.

Hur lång tid det går har jag ingen uppfattning om, bara att det är hemskt jobbigt. Jag minns ingen direkt smärta bara ett obehag vid varje krystvärk. Jag glider hela tiden neråt och ligger inte alls bra utan Christopher och någon i personalen hjälper till flera gånger att dra upp mig i sängen. Mellan krystningarna lyckas jag slappna av hyffsat bra i alla fall och jag är väldigt trött. Vid några tillfällen somnar jag nästan emellan. Jag vill ju bara att barnet ska komma ut så när jag ska krysta tar jag i för kung och fosterland men det känns som att det inte händer någonting. Barnmorskan påpekar att det händer massor men jag ser ju inget barn direkt så jag tycker inte det händer något.

Trots att det händer endel så är det inte tillräckligt. Värkarna är inte tillräckligt starka och Theodor kommer inte riktigt ner ordentligt. Så en läkare kontaktas och det beslutas att jag ska få dropp och en sugklocka ska användas. Plöstligt är det massor av personal i rummet och jag vet inte riktigt vilka alla är, men det berör mig inte heller. De gjorde vad de skulle och hjälpte mig med det som de såg att jag behövde hjälp med. Mycket bra!

Jag har ingen uppfattning om hur lång tid allt tar här heller men en sugklocka sätts på plats. Någonstans i detta konstateras det att jag behöver kissa. Detta kan jag ju självklart inte sköta på normala vis så en kateter används för att tömma blåsan. Jag tror mig minnas att detta var lite befriande hehe! Vid en värk sen hjälper läkaren till att dra i klockan samtidigt som jag krystar. Theodor kommer ner som han ska och snart kommer det bästa och det jag väntat på länge. Barnmorskan säger att vid nästa eller nästnästa värk kommer han komma ut! Hej och hå, nu ska här krystas! Huvudet står i utgången så att säga och de andra kan se ett hårigt litet huvud. Om det blev nästa värk vet jag inte, men jag tog i ordentligt och lilla bebisen kommer ut, 05.01! Befrielse!!

Theodor kommer upp till mitt bröst och det känns allmänt stökigt. Den där lyckan som jag sett på tv när mamman och pappan gråter av lycka uteblir. Haha, jag är såklart glad och lycklig över att få se mitt barn och att han är hos mig, men jag är framförallt hemskt trött och vill bara lägga ner benen och slappna av. Men det blir minsann inget med det på ett tag!

Theodor torkas av lite och får en handuk över sig och sedan ska navelsträngen klippas. Christopher klipper! Jag vet ju att moderkakan ska komma ut också och det känns hemskt jobbigt. Jag vet ju inte riktigt hur det ska kännas. Det enda jag vet är att jag inte vill ha någon mer krystvärk. Allt sker dock väldigt lugnt och smidigt och moderkakan kommer ut lätt. Vi får titta på den och det är minsann häftigt. Det ser verkligen ut som ett stort träd på den av alla blodkärl!

Nu är jag väldigt skakig men får minsann ligga kvar där med benen i vädret. Jag har några mindre bristningar som måste sys så det är bara att ligga och få det gjort. När jag säger att jag är skakig menar jag det verkligen. Hela kropppen skakar. Tydligen kan bricanylen ha den effekten. Jag tror även min fysiska ansträningen påverkade en aning. Den träningsvärken jag drabbades av några timmar senare var då inte att leka med!

Sådär, sen var det klart. Jag får ta ner benen och slappna av lite. Theodor lyckas ta brösten och äter ett tag. Vi får den klassiska ni-har-fått-barn-måltiden och äter en liten bit. Pappa Christopher får sedan ta sin son en stund och jag stapplar upp till toaletten. Blodet rinner och jag är verkligen helt slut i kroppen och fortfarande skakis.

En ny sköterska kommer som har börjat sitt morgonpass. Hon väger och mäter vår pojk. 3230 gram och 51 cm. Sedan blir vi hämtade av för att komma till BB! På BB är det bra och jag stannar tills på onsdagen innan vi åker hem! Det sker ju lite vanliga kontroller och sånt på BB också men mest ligger vi bara och vilar/sover!


Jag är nöjd och glad över hur jag hade det under hela graviditeten och med förlossningen. Det var många gånger inte så roligt att vara gravid och de sista dagarna var verkligen hemska. Meeen jag kunde ändå haft det så mycket sämre så jag är glad för att allt var som der var! :)

Komma till pappa!

Väga och mäta!

Första måltiden för Theodor. Här är man inte allt för snygg, men jag hann inte fixa håret innan vi åkte... hehe!! ;)