Tårarna när barn föds

När jag ser en förlossning på tv eller hör talas om att någon har fött barn blir jag ofta väldigt rörd. Det är ju så fantastiskt. Speciellt innan Theodor föddes satt jag och tittade på alla avsnitt av en unge i minuten och grät till alla födslar. Mamman kämpar och tillslut är barnet plötsligt där och skriker! 

Meeen så kom Theodor. Han kom ut och jag var inte i närheten av några tårar. Såklart ville jag ha honom hos mig och hålla honom, fast mest av allt just då ville jag bara lägga ner benen och få bort allt från mig. Lägga mig skönt och bara få sova. Efter två timmars krystande och klockan var fem på morgonen så var jag så jäkla trött. Det där fina tv-momentet kom aldrig!

Men så är ju verkligheten inte som på tv. På tv får vi se kämpandet, barnet kommer ut, hamnar på mammans bröst och sen är det bara mys, frid och fröjd. På riktigt kommer barnet ut, sen ska moderkakan ut, det ska undersökas och kanske sys och barnet ska helst hitta bröstet och amma (vilket kan vara krånglig). Inte så himla myspys när en är trött och vill sova efter ett långt träningspass. 

Hehe nu blir jag peppad på att föda barn igen. Men ush, jag börjar väl glömma de hemska stunderna.. Finns ju anledning till att en gillade den där masken med lustgas! Fantastiska grejer!

Theodor, kanske en timma gammal. Det var ju mysigt och tänk var liten han var. Men det är ändå roligare med en 7-månaderskille!