Jag är trött på skiten och mamma köper hallonbladsté till mig och levererar den. Jag gillar egentligen inte té men drack en kopp typ varannan timme resten av dagen. Kände inget särskilt utan gick och la mig som vanligt framåt 23-tiden. Natten är lik tidigare nätter. Vaknade ofta för toabesök och sammandragningar, men som sagt, likt tidigare nätter..
Måndag 8/9
Vid 05.30 börjar Theodor böka runt i sängen och kryper halvt sovandes runt. Jag petar på Christopher så han vaknar för jag känner mig obekväm och orkar inte lyfta Theodor. Theodor går upp efter en stund och jag hänger på. Jag är obekväm, det värker lite i ryggen och jag får (som jag förstår nu då) lite värkar. Jag springer in och ut på toaletten då det trycker på endel och jag kan inte sätta mig ner alls mellan och ta det lugnt.
Christopher ska börja jobba vid 07 men jag säger att han får stanna hemma. Antingen är det förlossning på gång eller så mår jag ändå så pass dåligt att jag inte kan ta hand om Theodor. Jag ringer och förbereder mamma på att något kanske är på gång så att hon kan ta Theodor istället för att åka till jobbet. Jag ringer även förlossningen men eftersom jag inte riktigt kan komma med mer info än att "jag är väldigt obekväm nu" så säger hon att jag får komma när jag vill. Kanske att jag kan ta lite frukost och känna efter först.
Haha jo men visst, frukost. Kan inte sitta still utan går bara runt och tar mig igenom värkar och försöker känna efter och kanske klocka lite. Men efter sådär fem minuter bestämmer vi att det är lika bra att åka in på en gång. Så så får det bli!
Strax innan 08 kommer vi in till förlossningen och kommer till lilla rummet för ctg. Barnmorskan kopplar upp bebisens hjärtljud och går sedan för att leta efter något. Jag tar mig igenom värkar och när barnmorskan kommer tillbaka antar jag att hon ser på mig att det är på gång. Jag tror aldrig hon kopplade upp något mer? Minns inte. Hon undersökte mig och jag var öppen fyra centimeter. Så vi fick komma in till förlossningssalen och jag fick den efterlängtade lustgasen! Woho!
Min barnmorska jag ska ha under förlossningen kommer och säger hej. Jag får på mig sjukhusskjortan och fortsätter ta mig igenom värkar. Lustgasmasken sitter ofta framför ansiktet och jag tycker synd om mig själv. Sen går vattnet, 8.35 närmade bestämt, inte jättejättemycket men ändå tydlig vattenavgång. Vi ringer på personalen som kommer.
Nu minns jag inte exakt vad som händer, men det blir mer och mer intensivt och de rekommenderar mig att ställa mig på knä och luta mig över sängen. Detta ska hjälpa bebisen att komma ner lättare. Så där halvsitter jag och tar värkarna. Det trycker på riktigt ordentligt nu, likt att vara väääldigt bajsnödig haha. Men än säger barnmorskan att jag bara ska andas och inte trycka på så det är bara att stå emot så gott det går. Personalen ger bra hjälp och instruktioner så jag lyckas slappna av bra mellan värkarna. Det var nog bra att jag stod kvar på knä så han fick hjälp länge med att komma neråt.
Fortfarande ståendes på knä får jag nu börja trycka på. Kanske två eller tre gånger krystar jag när jag står på knä (som jag minns det i alla fall) och sen lägger jag mig på sidan. I en värk där känner jag hur huvudet vandrar ner, mycket underlig känsla. Det liksom hoppade ner ett hack. Jag tror även mer vatten kom ut då. Sen fick jag vända mig om till rygg och vid nästa värk simmar han bara ut och där är han plötsligt. Alldeles gråvit och kladdig men börjar ganska snabbt att gnälla! Han får komma upp till mitt bröst och personalen håller på att torka och fixa och sedan klippa navelsträngen. Ja jag är ingen såndär person som blir alldeles gråtfärdig när jag föder mina egna barn, men jag var ändå mer med den här gången eller så hah.
Moderkakan väntar vi på nu och Milton får börja leta efter bröstet. Barnmorskan känner lite och jag får trycka på, men inget händer. Efter att ha avvaktat en stund får jag något läkemedel som ska hjälpa till. Då känner jag att det börjar värka lite, barnmorskan kommer och jag trycker på. Moderkakan kommer ut och det lättade lite, ytterligare en uppgift klar hehe. Men kvar får en ligga på rygg för det ska sys lite också. Jag får ju bedövning men en känner ju ändå hur tråden dras i huden. Svider till lite ibland, men det går fint. Sen är jag äntligen klar!!
Sen ligger Milton och suger lite och allt verkar lugnt. Han får upp lite fostervatten i näsan och kräks lite. När barnmorskan kommer tillbaka med fika ser hon att Milton är alldeles blå. Hon tar ganska omgående med honom för att rensa munnen och kolla honom, Christopher får följa med. Och där ligger jag en bra stund utan att veta vad som händer. Äter lite macka, dricker lite choklad. Ju fler minuter som går, desto oroligare blir jag ju. Puh!
Fortsättningen med vad som händer med Milton får jag ta i ett annat inlägg. Allt ordnade sig fint till slut i alla fall!
Fina barnet föddes 9.24 den 8 september. Han vägde 3695 gram och var 53cm!
För min del var det en jättebra förlossning! Snabb och intensiv och klarade mig på lustgasen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar